På 50-talet kom jag till Torni många gånger mitt på dagen och gick in via huvudentrén, trots att jag knappt var en meter lång. Det kändes fint att se att dörrvakten hälsa mig välkommen genom att beröra pannan med högra handen. Sedan tog han mig till hovmästarens rum på första våningen där jag fick träffa farsan. Han bjöd alltid på en stor portion vaniljglass. Jag kommer fortfarande ihåg dessa glassportioner trots att 50 år har förlöpt: glassbollarna var stora och krämiga, de låg i en fin skål och jag hade en lika fin sked i handen som var lite för stor för mina fingrar. Vilken smakupplevelse!


Risto Rainio